Det blev inte av att jag skrev på min blogg under första delen av min semester. Jag uppbådade inte tillräckligt med disciplin och viljestyrka när jag fått fötterna i sanden.
Vänlig disciplin och viljestyrka - två hjälpmedel vi behöver för att få gjort det vi föresatt oss. Annars blir det inte...
När jag nyligen börjat sitta med mig själv i kortare och längre stunder blev det ofta inte av, trots att jag upptäckt det goda dessa stunder gjorde med mig. Min hjärna lugnade ner sig, jag fick lättare att fokusera och tänka tankar till slut, jag kom åt min kunskap och fick bättre minne. Jag mådde dessutom bättre, kände mig lugnare och gladare, mer tillitsfull och trygg. Det var väldigt skönt. Ändå blev det inte. Jag tappade bort det i långa perioder, särskilt under semestrar och andra tillfällen då jag inte var hemma i min vardag där jag ändå skapat en viss vana kring mitt sittande (eller egentligen liggande, jag gillar att ligga raklång på rygg och meditera, men jag kan ju inte hålla på och skriva om mitt liggande, det kan missuppfattas...;)
Jag har undrat många gånger varför vi människor har så lätt att tappa bort även sånt som vi vet är bra för oss. Som det ofta blir med nyårslöften. Det handlar ofta inte om viljan, den kan vara stark. Det handlar inte om beslutsamhet, den finns oftast. Det handlar däremot många gånger om att komma ihåg att genomföra det vi bestämt. Det är så oändligt lätt att glömma bort även de bästa föresatser. Hjärnan kör gärna enligt invanda mönster. Därför behövs kärleksfull disciplin och styrka som stöd för viljan. Och medvetenhet så att vi vet vad vi väljer att göra med vår tid.
Det tog några år att komma ihåg att avsätta stillhetstid även på semestern. Det tar säkert ännu fler år att komma ihåg att blogga oftare... ;)
Följ min blogg om en "meditatörs" vedermödor och vinsterunder juli månad
Vänlig disciplin och viljestyrka - två hjälpmedel vi behöver för att få gjort det vi föresatt oss. Annars blir det inte...
När jag nyligen börjat sitta med mig själv i kortare och längre stunder blev det ofta inte av, trots att jag upptäckt det goda dessa stunder gjorde med mig. Min hjärna lugnade ner sig, jag fick lättare att fokusera och tänka tankar till slut, jag kom åt min kunskap och fick bättre minne. Jag mådde dessutom bättre, kände mig lugnare och gladare, mer tillitsfull och trygg. Det var väldigt skönt. Ändå blev det inte. Jag tappade bort det i långa perioder, särskilt under semestrar och andra tillfällen då jag inte var hemma i min vardag där jag ändå skapat en viss vana kring mitt sittande (eller egentligen liggande, jag gillar att ligga raklång på rygg och meditera, men jag kan ju inte hålla på och skriva om mitt liggande, det kan missuppfattas...;)
Jag har undrat många gånger varför vi människor har så lätt att tappa bort även sånt som vi vet är bra för oss. Som det ofta blir med nyårslöften. Det handlar ofta inte om viljan, den kan vara stark. Det handlar inte om beslutsamhet, den finns oftast. Det handlar däremot många gånger om att komma ihåg att genomföra det vi bestämt. Det är så oändligt lätt att glömma bort även de bästa föresatser. Hjärnan kör gärna enligt invanda mönster. Därför behövs kärleksfull disciplin och styrka som stöd för viljan. Och medvetenhet så att vi vet vad vi väljer att göra med vår tid.
Det tog några år att komma ihåg att avsätta stillhetstid även på semestern. Det tar säkert ännu fler år att komma ihåg att blogga oftare... ;)
Följ min blogg om en "meditatörs" vedermödor och vinsterunder juli månad
RSS Feed
